Galen? har skrivit ett intressant inlägg som förklarar olika stadier av vakenhet. Hur vaken och medveten är du om rådande problem och predikament vi står inför? Har du hopp inför framtiden eller har du kört fast i en depressionsspiral?

De fem stegen

När det gäller vår förståelse för den framväxande globala krisen verkar det som att vi alla kan placeras längs en skala som grovt kan indelas i fem stadier:

1. Man är omedveten.
I detta stadium upplever man inget fundamentalt problem,

2. Man är medveten om ett fundamentalt problem.
I detta stadium är det många som blir ivriga aktivister. De tenderar att tala mycket om det problem som de är medvetna om och vara blinda för andra frågor.

3. Man är medveten om många problem.
Man kan känna att problemutrymmet redan är tillräckligt komplext och att ens fokus på att lösa det högst prioriterade problemet, försämras om man engagerar sig i ytterligare frågor.

4. Man är medveten om att många problem hänger samman.
Insikten att lösningen på ett problem i ett område kan förvärra ett problem i ett helt annat område utgör inledningen till ett storskaligt systemnivåtänkande.

5. Man är medveten om att predikamentet omfattar livets alla aspekter.
Det är uppenbart att man måste släppa tanken på att lösa problem eftersom det innebär bortkastad tid.

När omfattningen och magnituden av problemen/predikamenten i vårt samhälle blev kända för mig så trillade jag ner i en lätt depression. Jag omvärderade hela framtiden. Vad är syftet med allt? Vad tjänar det till att jag gör aktivitet X om det ändå inte lönar sig i långa loppet?

Jag har nu tagit mig ur detta stadie nästan helt. Jag försöker verkligen njuta av livet då jag vet att vi har det otroligt bra just nu. Jag förbereder mig genom att säkra mat, vatten, bostad och min ekonomi. Jag jobbar med min hälsa aktivt. Jag bloggar här för att lätta på trycket inom mig och för att få kontakt med andra likasinnade. Det är nog denna aktivitet som jag hjälpt mig mest. Att skriva om och diskutera detta.

Den största frustrationen jag känner är att jag inte får något bra gensvar när jag diskuterar detta med kompisar. De vet inte nog om det, eller så vill de inte veta och väljer att se positivt på framtiden i stället och hoppas att “det löser sig”. Ja, det kommer att lösa sig till slut. Men frågan är om vägen dit blir behaglig och lösningen blir som de har tänkt sig? Troligen inte.

Ett annat problem är att jag drar mig för att prata om det för öppet med mer ytliga bekanta. Det är lockande att bara försöka passa in och vara som alla andra. Det är ibland lättare att dölja dina åsikter än att bli den jobbiga/konstiga killen som pratar som problem, undergång och elände. Hur gör ni?

Hur som helst, in och läs inlägget av Galen? och även det länkade inlägget av Pau Chefurka